Hemmamysmamma och fotokalender

Jag är väl vad man skulle kunna kalla en ung mamma. 23 år när min dotter föddes, vilket är 3 år sedan. Därför känns tonårsåren fortfarande nära. Vem skulle kunna tro att den fria 14-åringen som aldrig skulle leva Svensson skulle blir en hemmamysmamma som njuter av en god bok, som känner mig lugn av brandvarnare och hemförsäkring. I love it! Då var också foton på barnen på väggarna och fula halsband från dagis något helt otänkbart för mig. Men i samma stund som det lilla fröet i min mage började gro så hände något med rebellen i mig. Pyssligt och mjukt. Foton på magen i allavinklar, prata och sjunga med den sprattlande lilla fisken som var inneboende i mig ett tag.

En jul utan fotokalender är otänkbart

Första julen gjorde vi något som jag aldrig trodde jag ens skulle tänka på. En fotokalender på vår lilla groda. Farmor, farfar, mormor, morfar syskon och kusiner. Alla fick en. Personliga bilder efter vem som fick äran att mottaga den. Så klart en till oss själva. Vilken fantastisk present! Sitter nu för 4 året i rad och funderar på utformningen av vår fotokalender i år.

Skippa skinka och glögg, tomten kan åka till Bahamas och sola! Men en jul utan fotokalender skulle blir som en bilsemseter utan bråk om hurvida man kört rätt eller inte. Alltså otänkbart!

Annons

Fotoalbum och Scrabooking – några tankar!

Jag älskade att titta på foton på mig själv som bebis när jag var liten. Om och om igen i samma album. Tröttnade aldrig på att höra om hur det var när jag simmade runt i mammas runda mage. Hur lyckliga och oroliga mamma och pappa var när jag på tok för tidigt bestämde mig för att lämna mammas trygga värld, och bli lillasyster åt Linda.

Min dotter är tre år nu, hon är precis lika intresserad av hur det var när hon plaskade runt i min enorma mage. Vi tittar på foton och pratar. Fast foton..nä, vi tittar på datorn. All ära åt tekniken och allt digitalt. Men det är inte samma sak som att sitta med ett album i knät, och se hur fingrar många gånger återväckt minnen och berättelser genom nötta kanter.

Jag borde göra ett fotoalbum, jag borde köra igång med Scrapbooking

Borde fixa fotoalbum, klippa och klistra och vara ”viföräldrar mamma” som sparat varenda hårstrå och skrivit upp första fisen och storlek på skor. Suck…blir trött av att tänka på det. Ska ju erkännas att jag har en gnutta dåligt samvete över att detta har hamnat i ”to do” högen. Saknas: fotoalbum

Men jag har varit lite huslig och kollat upp alternativen. Gör man fotoalbum idag? Det visade sig att klippa och klistra in kort och minnen är lika stort som Baywatch på 90talet.  ”Scrapbooking” heter det. I USA är detta enormt, det finns affärer stora som Ikea fyllda med material och ideer från golv till tak. Tanken är lockande, tänk att få ett sådant album i present, med bilder på tex barnbarnen på jul. Tid krävs det, bristvara i mitt liv (och resten av världens). Just det gör ju scrapbooking album ännu finare som gåva.

Pyssel och papp har alltid legat mig varmt om hjärtat, är rädd att om jag fick gå loss i en sådan butik så skulle vi få leva på gröt och vatten en hel månad.